Ja nu äntligen känns det som om är min lilla moster är väl omhändertagen inom Äldreomsorgen.
Under de senaste fem åren har vi genomgått flera faser i processen "att bli gammal". Det började med Hemtjänst efter en sjukhusvistelse. Sedan flera sjukhusvistelser och läkarbesök under årens lopp och mera hemtjänsttimmar som följd. Ändå höll inte detta till slut. Trots daglig matdistribution och mat i kylen konstaterades näst intill undernäring på lasarettet. Alla har förmodligen gjort "så gott de har kunnat" inom befintlig resurs, men det har inte varit tillräckligt.....
Som politiker, anhörig och sjuksköterska vill jag påstå att trenden att minska på "enskilda boenden" och ersätta det med Hemtjänst, är ett feltänk. Att bo ensam hemma med hemtjänstpersonal som kommer och går är långt ifrån tillräckligt i många fler situationer än vi vill inse.
De flesta människor mår inte bra av att känna sig ensamma och isolerade. De känner otrygghet. Detta kan i sin tur påskynda en latent demens och psykisk sjukdom.
Antingen måste samhället satsa ännu mera resurser på äldre människor eller blir anhöriga tvungna att ta ett större ansvar.
Om jag nu stannar vid de anhöriga, jag är själv en av dem, är naturligtvis förmågan att hjälpa till varierande.
En del bor på annan ort, är själva gamla / sjuka eller saknas helt enkelt.
Hur blir det då?
Den här frågan borde vara intressant för fler än mig att diskutera.
Monika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar