LÄST I PRESSEN....

Defaitism


Att Sd förebrår Alliansen / Ingemar Svanström att "andas pessimism och defaitism". Aj, tänkte jag, "defaitism" vad är det? Har nu kollat med Wikipedia. Här beskrivs ordet som: "hopplös situation, mom. 22 och oftast kopplat till förräderi. Används oftast i krigssammanhang".


Kära Sd nu tar ni väl i igen? Hur har ni egentligen tänkt vända Högsbys befolkningstrend? Inte i svepande formuleringar- utan konkret?


Ända sedan jag flyttade in i kommunen har det sviktande befolknings underlaget oroat de flesta. Men riktigt hur det ska gå till "Att bli flera" i "Möjligheternas Kommun" har ingen lyckats beskriva. Här står vi fortfarande och stampar.


Jag väntar med spänning på ert recept.


Ska vi äntligen börja satsa på våra invandrare?





Det ser för bra ut för att vara sant?


Anna Wahlgren, författare, skrev en 1983 "Barnaboken" som blev mycket känd som stöd för föräldrar. Hennes kunskap i barnpsykologi känner jag inte till. Hon kanske mest skrev av egen erfarenhet som flerbarns förälder. I vilket fall ansågs boken vara bra och hennes rekommendationer följdes säkert av många.


Nu har en av döttrarna skrivit en "motbok" där hon starkt kritiserar sin mamma. (Felicia Feldt: Felicia försvann")


Detta påminner mig om liknande händelser tillbaka i tiden: Alva Myrdal (s) som tillsammans med maken Gunnar skrev: "Kris i Befolkningsfrågan" och den egna boken "Stadsbarn" och som förordade fri "uppfostran, gärna kopplat till utbildning". Som rektor för Socialpedagogiska Seminariet fick hon där möjligt att utbilda förskollärare i denna anda. Sonen, Jan Myrdal, har som vuxen senare visat en helt annan bild (Barndom 1982) där han beskrivit sin uppväxt och de uppfostringsmetoder som fanns i familjen.


Sist men inte minst, vill jag nämna Gustav Jonsson, känd barnpsykolog och föreståndare för Barnbyn Skå. Denna anläggning startades 1947 av Stockholms barnavårdsnämnd och där togs "problembarn", 7-15 år, om hand. Jonsson gav ut flera böcker i ämnet, bl.a. "Det sociala arvet" och "Flickor på glid". Hans erfarenheter och idéer fick stor genomslagskraft i Sverige. Jag var själv en mycket stor beundrare av Skå-Gustav.


År 2000 framträder Gustavs son Staffan i Aftonbladet. Där diskuteras hans bok som ger en helt annan bild av pappan. Han menar att trots att Skå-Gustav givit hela sitt liv åt barnen, kände han sig själv övergiven och ratad. (Staffan Lamm: Boken om mig).


Vad är slutsatsen av detta då?


Att det finns minst två sidor av samma sak....


Ha det så bra


Monika